Startade dagen med att vakna 03.00 och låg vaken ca 2 timmar, tydligen så somnade jag om eftersom jag vaknade vid 06.30 igen då mannen min skulle upp.
Sedan vaknade jag varje timma ända fram till att klockan ringde 08.45 och påminde mig om att det var dags att gå upp på övervåningen för att dricka lite kaffe och sedan åka iväg till psykologen.
Kort beskrivning på ämnet vi berörde i terapin under förmiddagen ....
Eftersom jag har jätte svårt för att komma i kontakt med mina känslor, jag kör över mina egna känslor med kunskap om det som är rätt och fel, därför hamnar mina känslor ofta i skymundan ... så sjukt svårt det här.
Min trygga plats är i mitt ”egna inre rum” där jag var inlåst den största delen av min barndom och det rummet ( dvs på insidan ) har verkligen blivit en trygg plats för mig, på både gott och ont. Det är dit jag flyr när det blir jobbigt omkring mig, svåra beslut ska tas eller saker som berör mig själv.
När jag tar ett steg utanför ”mitt rum” så går jag på minfält, jag passar mig för varje steg och undrar vad människor ska säga om mig och mina beslut och då analyserar jag ihjäl mig själv i och om jag verkligen gör rätt, säger rätt saker eller är rätt i tiden... eftersom jag verkligen inte vill stöta mig med någon.
Känslan att känna något annat än rädsla är skrämmande.... för det var det jag fick lära mig när jag var liten. Jag tassade på tå för att inte stöta mig med min styvfar, för då visste jag att det var dags för bestraffning och oftast var det att jag blev inlåst inne på mitt rum, ibland utan mat, men även psykisk och fysisk våld och hans aggressioner som bröt ner mig helt och hållet. Jag ville bara bli lämnad ensam i mitt rum, ville bli bestraffad så jag fick stanna i mitt rum för där kunde jag omöjligt göra nåt fel om jag var ensam...
Rummet blev min trygghet,... där lämnade han mig ifred...åtminstone för ett tag.
När jag tar ett steg utanför ”mitt rum” så går jag på minfält, jag passar mig för varje steg och undrar vad människor ska säga om mig och mina beslut och då analyserar jag ihjäl mig själv i och om jag verkligen gör rätt, säger rätt saker eller är rätt i tiden... eftersom jag verkligen inte vill stöta mig med någon.
Känslan att känna något annat än rädsla är skrämmande.... för det var det jag fick lära mig när jag var liten. Jag tassade på tå för att inte stöta mig med min styvfar, för då visste jag att det var dags för bestraffning och oftast var det att jag blev inlåst inne på mitt rum, ibland utan mat, men även psykisk och fysisk våld och hans aggressioner som bröt ner mig helt och hållet. Jag ville bara bli lämnad ensam i mitt rum, ville bli bestraffad så jag fick stanna i mitt rum för där kunde jag omöjligt göra nåt fel om jag var ensam...
Rummet blev min trygghet,... där lämnade han mig ifred...åtminstone för ett tag.
Jag flyr fortfarande väldigt gärna in på mitt rum för där är jag trygg ( blir tyst och introvert ) ... inga nya hot, fysisk misshandel eller psykiska kränkningar kan nå mig där....för min tillflykt var och är mitt ensamma rum, en helig plats där jag kunde/kan slappna av eftersom jag redan var/är kränkt för saker jag gjorde/gör, kände/känner eller hade/har en åsikt om...och där i mitt rum blir jag liten och trygg.
Där vill jag stanna.... dit vill jag gå... när världen känns skrämmande....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar