Jag längtar efter mig själv

Vaknade ledsen och omotiverad, det kryper i kroppen och jag vet inte varför?
Det känns som att jag har massa energi i kroppen som vill ut, men ändå förlamar det hela min kropp.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och armarna sticker, det känns som sockerdricka.
Gårdagens terapi var riktigt jobbig och jag skulle vilja skriva mer om det, men just nu känns allt som klister i huvudet. Det jag egentligen vill säga kan jag inte formulera i ord.
Jag skulle behöva gå och träna, men just nu vill jag bara gråta. Kanske blir det att jag promenerar ner till gymmet trots alls, fast lite senare.
Jag har så många frågor till mig själv som jag gärna vill ha svar på, vill undersöka, vill veta vad det är som håller mig tillbaka efter min krasch (utmattningssyndrom) kommer jag verkligen inte att bli bättre? Vad kan jag göra för att mitt liv ska få en mening och glädje igen?
Jag känner att jag inte har tid att lalla runt och återhämta mig, men som någon sa
DET ÄR RESAN SOM RÄKNAS, INTE MÅLET... ?!?
Vad kan jag fokusera på och ha glädje av trots att jag lider av min enorma trötthet och ångestproblematik? Små segrar, små steg... jag vet...

Vad var det som egentligen "dödade" mig på insidan?

Var finns denna sprudlande glada människan nu?

Jag måste hitta meningen med livet igen, det är inte så att jag vill dö, men jag måste hitta meningen i allt...... jag längtar.. efter mig själv.