Insikt, kärlek och förståelse om KAN SJÄLV SYNDROMET

Jag går bara igång på en del saker, jag blir så arg när folk inte förstår att vi/görare som är utmattade också behöver bli ompysslade då och då, jag vill dock inte bli så mycket ompysslad och omhändertagen som förstådd.

Vad jag mest av allt vill är att bara vara för mig själv och med min familj,
för att allt annat blir för mycket för mig.
Jag kan inte bara spontant ta en fika eller lunch längre.

Jag behöver vila från intryck och människors förväntningar på mig och hitta egna sunda vägar till ett mer hälsosamt liv. 

Jag behöver avskildhet från omvärlden, jag behöver hitta mig själv med hjälp av kompetenta människor, inte umgås med människor som har massa åsikter, förväntningar eller tips om mitt mående.

Jag älskar min man! 

Han har verkligen funnits vid min sida hela tiden, vi har varit tillsammans i snart 25 år så vi har gått igenom en hel del genom åren. Han har verkligen försökt och velat förstå mitt mående fast han många gånger blivit mycket frustrerad för att han inte riktigt kan förstå.
Förstår hans oro, eftersom jag själv också är orolig över situationen,
det är skrämmande många gånger att man INTE FUNGERAR som vanligt längre! 

Han känner ju inte igen mig, han saknar min energi, entusiasm,
beslutsamhet och glädje, så det är väl klart att han blir trött på situationen ofta, måste vara fruktansvärt att försöka förstå fast man inte egentligen gör det. 

Jag älskar honom för hans tålamod, älskar honom för hans kärleksfulla ord, älskar honom för att han finns där oavsett - liksom. 

Jag vet själv hur jobbigt det är när någon nära person lider/mår psykiskt dåligt och man inte kan göra ett skit för att hjälpa, bara finnas där. Tack för att du finns här, älskling! 

JAG KAN OCH VILL SJÄLV SYNDROMET, det är just därför jag är sjuk, det är för att jag inte kunde ta emot hjälp, jag trodde jag var oövervinnerlig 

el. oövervinnerlig el. oövervinnlig okuvlig,obetvinglig, ointaglig, omöjlig att övervinna;oförstörbar, osårbar, 

kunde jag inte något så lärde jag mig det,
strävade hela tiden efter mer,
bättre,
högre,
längre....
men sen kom slutet...
Sanningen om mig börjar sakta men säkert krypa fram. 

Jag är inte alls oförstörbar, oövervinnerlig som jag trodde...
duktig visserligen, men inte osårbar! 

Ingen i min omgivning verkar fatta att jag helt enkelt inte orkar mer, 

viljan finns men INTE orken. Kroppen och psyket har lagt sig ner för vila, de har gått i ide.

Tänk om människorna kunde förstå, tänk om de som jobbar i sjukvården kunde förstå, bara tänk om?!  Hur skulle dem kunna förstå om de inte själva varit där? 

Nu blev det en rörig uppsats men jag har börjat förstå lite småsaker om mig själv,
men jag måste även bearbeta dem sakligt, sörja, tänka om,
verkligen förstå och inte bara snabbt förstå för att snabbt gå vidare till nästa steg!
Det är en stor skillnad och jag hoppas att jag kan få mer insikt om vem jag verkligen är,
under allt görande!