OrkBAKiS! :)
Förklarar lite grann av vad det ordet betyder för mig:
Först kämpar/slåss jag med mig själv och tanken på att göra det jag ska göra, en enkel sak som att tex att plocka ur diskmaskinen.
Tanken av att plocka ur disken gör mig utmattad, helt färdig innan jag ens börjat, när jag väl står och plockar upp disken tar det emot i hela kroppen , nåt så vansinnigt att hela kroppen skriker NEEEJ och händer, armar och axlar värker, tröttheten smyger sig på som en tjock dimma.
Efter att jag ändå gjort det jag ska göra, blir jag bakis, dvs BAKIS/TRÖTT!
Fattar ni, jag blir bakis av att bara plocka ur disken, eller hänga upp tvätt, laga mat, svara på mail, prata med folk...
You name it!
Känner mig som en urvriden trasa och jag skulle kunna stupa i sängen bums efter en sån liten grej, men jag klarar inte av att lägga mig heller, för då kommer ångesten krypandes med massa andra måsten...
(Jobb ska vi inte ens gå in på! Jag har verkligen jobbat, slitit och gjort mitt bästa i alla år, trots allt! Jobb har alltid varit prioritet nr 1, dag som
natt, sjuk eller inte, vilket det INTE borde varit )
Jag har nog fungerat så här i många år, kanske redan från barnsben, utan att riktigt förstå varför jag känner mig som jag gör, trött och låg för det mesta.
Självklart varierar det i styrka dag för dag, vissa perioder är det en mindre kamp, andra dagar större, den sista tiden har det dock accelerat!
Varje gång jag ska göra något, känns det som att jag tar mina sista reservkrafter för att orka sätta igång och när reservtanken är slut blir jag helt apatisk, illamående, mer låg än innan, tyst och ledsen.
Kan någon förklara för mig, är det så här man ska må?
Jag har klarat av massa tuffa saker i mitt liv, även när jag känt så här tidigare och jag tror/vet att jag, mer eller mindre har känt så här genom hela mitt liv.
Kanske är det en inbyggd falsk "styrka", en styrka som byggts på måsten, borden, tyckande, andra människors förväntningar, inte vet jag!
Kämparglöden/kampen, fighterna som hela tiden drivit mig till att strida för det jag tror är rätt, rätta till det jag gjort fel, vad jag vill/ville med mitt liv och den jag tror att jag är, ALLT DET, är det liksom tacken för att man vill det som är rätt? Och nu belönas man med orkeslöshet?!
Jag är en fighter som vägrar andra att ta hand om mig, hjälpa mig, även om jag skulle behöva plåstras om när även jag är sårad, men neee då, jag ska minsann klara det själv,osv..(stolthet?!???)
Är det egentligen så konstigt att jag är utmattad?
Kanske inte, livet har nog kommit ikapp mig bara och det är dags att fatta, LIVET GÅR INTE I REPRIS och att det är dagarna som går, som FAKTISKT är LIVET!
Nu blev det mycket text, men detta var ett fynd jag gjorde för någon minut sedan, då jag upptäckte ordet ORKBAKiS!
Vad har du för tankar kring detta?
Önskar dig en fin dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar